Eller åtminstonde få köra på i slomotion? Tiden bara rinner iväg, ettan är snart slut, en massa inlämningar, snart dags att städa ur skolastallet, säga hej då till våra fina treor och hela tiden bli lite äldre.

Ibland när jag ligger i sängen om kvällarna och tankarna snurrar är en typsik tanke, till en början, att jag skulle vilja backa tillbaka några år. Fixa till saker jag ångrar och framför allt börjat med hästarna tidigare. När den omöjliga ideen spinner på börjar jag komma på för- och nackdelar med att backa tillbaka. Jag är en sådan person som tror att allt sker av en annledning, att det ligger något bakom det hela. Så när jag tänker på att jag säkert inte skulle fått träffa dem flesta människorna i mitt liv om jag handlat annat än vad jag gjort ångrar jag inte längre en sekund.
Hade jag inte haft det svårt några år i grunskolan hade jag aldirg börjat i ett fotbollslag på landet. Fotbollen började jag i utav den anledningen att jag skulle få lära känna nya männskor. (Helt fel anldening till att börja spela fotboll men det funkade.) Hade jag aldrig börjat i fotbollen skulle jag inte lärt känna min bästa vän som plåstrat ihop mig igen, hade jag ALDRIG blivit den människan jag är idag. Utan henne och utan dem svåra åren i skolan skulle jag adlrig har blivit så självsäker som jag idag är. Jag hade antagligen fortsatt smyga omkring på jorden som den lilla myggan jag blev.

Och ridningen, jag hade inte heller kommit lika långt där om det inte hade varit för min pappa. Min trygga källa som gör så otroligt mycket för mig. Det var i och för sig jag som hade tillsammans med en kompis spåntant anmällt mig till en ridskola utan att mamma och pappa sagt ja. Men det är ändå så att utan hans ord, pepptalk och uppoffringar han har gjort skulle jag stått stilla, inte bara i ridningen utan i livet. Det var HAN, inte jag som kämpade arslet av sig för att JAG skulle få min första sköt/foderhäst. Det var HAN som pratade runt med folk, såg till att jag fick prova hästarna och körde runt mig överallt.

Hade jag aldrig börjat sköta Bizett hade jag aldrigt lärt känna Lena eller genom Lena aldrig lärt känna Hanna. Hanna som jag verkligen inte trodde att jag skulle komma så nära som jag har gjort. Hon är flera år äldre, har ett eget liv, varför skulle hon vilja dra runt och lyssan på mig? Hanna är också, likt min pappa en person jag de senaste året fått mycket glädje och stöd utav. Hon har inte bara hjälpt mig med hästarna utan även diskuterat och läxat upp mig om livet på ett väldigt bra sätt.
Hanna du som alltid sagt att du vill gå  ''kurs'' hos Ann-sofie om barnuppfostran? Jag tror du klarar det alldeles utmärkt! Jag kan med lätthet säga att dina framtida barn kommer få en sån jävla ball mamma, både som små barn och sen i tonåren ;)

Även min mamma har gjort otroligt mycket för mig! Hur många föräldarar sitter i timmar med sina barn och bara matar in proven i huvudet? Förklarar på ett sånt bra sätt och har tålamodet för att förklara en gång till? Jag förstår fortfarande inte varför min mamma inte blev lärare? Visst hon är en utmärkt undersköterska som brinner för sitt yrke på BB och förlossningen. Hon älskar barn men har en otroligt bra känsla utav HUR man lär ut saker.

Vart jag egentligen vill komma med dethär inlägget vet jag inte, jag sitter kvar i skolan och bara överväger på om jag ska orka ta mig hem emellan stallet eller inte. Eftersom jag då inte har något bättre för mig fick en liten del av vad som snurrar runt i min sextonåriga hjärna hamna ner skrivet på en skärm när jag ändå satt och funderade på tacksamhet.

Tacksamhet är hjärtats minne.



Bilden är väl inte direkt kopplad till texten men bilderna på en skoldator är inte värda att lägg upp alltid ;)