Eller lyckas och lyckas, jag tar inte tag i saker i tid. Hela förmiddagen ägnande jag åt att skriva en uppgift om späckhuggare som skulle varit inlämna för drygt ett halvårsen..
Jag har nu bara en uppgift kvar i skolan att göra innan skolan är slut!
Sjukt skönt!
Dock måste den lämnas in idag, vilket är det ursprungliga datumet.

Nu förtjänar jag i alla fall en paus och vart kan man pausa bäst om inte i stallet? :D

En nackdel jag nu kommit på med att gå på ett ridgymnasium är att vi måste arbeta i långbyxor på grund utav att man kan skada sig. Det blir ett väldigt flängande mellan shorts och ridbyxor!

Jag kan inte påstå att jag klagar på min väg till skolan, den är rätt fin ändå ;)

Ännu en solig dag ser det ut som, underbart!

Somnade med en handuk på huvudet, kan ju inte direkt påstå att jag diggar min morgonfriss!

Jag har jämt fått höra att man inte ska äta efter åtta på kvällen men det är sällan jag hinner äta innan det, eller ens är hungrig innan det. Idag slog det mig inte försen det var ungefär tolv timmar sen jag hade ätit något att jag var hungrig. Eftersom klockan då redan var elva och det kändes alldeles för komplicerat att laga något fick det bli nutellamacka med banan på. Låter kanske inte särskilt gott men tro mig, det smakar lite som en efterrätt!
Iallafall så att jag där och käkade mina choklad-banan-macka när det slog mig att hur jobbigt mina dagar kan kännas skulle jag aldrig vilja byta bort mitt liv.

Visst mer pengarna och en bra karriär skulle inte alls vara dumt, men när jag känner att jag är den människan jag vill vara borde jag vara nöjd. Jag är ung, drivande, full utav vilja och drömmar om att få hjälpa till att göra skillnad i världen. Jag är därför nöjd, för stunden.

Som vanligt när jag börjar vrida och vända på mina tankar spårar jag lätt ut ur ämnet. Idag har jag gått från att försöka presentera så bra som möjligt i mitt liv till ett tredje världskrig.

Ett tredje världskrig eller egentligen krig över huvudtaget skrämmer skiten ur mig. Jag har för längesen kommit fram till att innan jag dör kommer vara med i krig. Jag tvekar en del på att Sverige hade haft en möjlighet till att hålla sig utanför ännu ett världskrig.
Jag är även väldig rädd att jag inte ska få hinna leva ett vuxet liv på riktigt, inte hinna bli något, inte se mina barn bli något eller deras barn. Att jag kommer dö, antigenen i världskrig eller sjuk. Min kropp, enligt min uppfattning är nog svag. Jag har varit skada väldigt mycket det senaste och kroppen har fått kämpa ordentligt. Borde inte mitt umunförsvar vara trötta?! Jag tror att det ger mig större chans till att åka på annat. Så som förkylningar, feber och något annat virus.
Jag kanske borde bo i en plastpåse i några månader så att jag inte kommer missa en massa genom att vara sjuk?

Oh nu går mina ögon i kors och jag skriver halvt i sömnen. I be right back, tomorrow.. ;)

You're not alone
Together we stand
I'll be by your side, you know I'll take your hand
When it gets cold
And it feels like the end
There's no place to go
You know I won't give in
No I won't give in

Keep holding on
'Cause you know we'll make it through, we'll make it through
Just stay strong
'Cause you know I'm here for you, I'm here for you
There's nothing you could say
Nothing you could do
There's no other way when it comes to the truth
So keep holding on
'Cause you know we'll make it through, we'll make it through

So far away
I wish you were here
Before it's too late, this could all disappear
Before the doors close
And it comes to an end
With you by my side I will fight and defend
I'll fight and defend

Hear me when I say, when I say I believe
Nothing's gonna change, nothing's gonna change destiny
Whatever's meant to be will work out perfectly

Blev ingen ridtur på häst två då han är halt på höger fram. Han ville inte riktgit gå på det och det syntes väldigt tydligt. Som tur är, eller tur i oturen så var det inte det benet han har haft problem med.
Han får vila idag så åker vi ut imorgon och kollar på det igen.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3295780/images/2012/pic_203362811.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/8-1/3295780/images/2012/pic_203330402.jpg" class="image">

Eller åtminstonde få köra på i slomotion? Tiden bara rinner iväg, ettan är snart slut, en massa inlämningar, snart dags att städa ur skolastallet, säga hej då till våra fina treor och hela tiden bli lite äldre.

Ibland när jag ligger i sängen om kvällarna och tankarna snurrar är en typsik tanke, till en början, att jag skulle vilja backa tillbaka några år. Fixa till saker jag ångrar och framför allt börjat med hästarna tidigare. När den omöjliga ideen spinner på börjar jag komma på för- och nackdelar med att backa tillbaka. Jag är en sådan person som tror att allt sker av en annledning, att det ligger något bakom det hela. Så när jag tänker på att jag säkert inte skulle fått träffa dem flesta människorna i mitt liv om jag handlat annat än vad jag gjort ångrar jag inte längre en sekund.
Hade jag inte haft det svårt några år i grunskolan hade jag aldirg börjat i ett fotbollslag på landet. Fotbollen började jag i utav den anledningen att jag skulle få lära känna nya männskor. (Helt fel anldening till att börja spela fotboll men det funkade.) Hade jag aldrig börjat i fotbollen skulle jag inte lärt känna min bästa vän som plåstrat ihop mig igen, hade jag ALDRIG blivit den människan jag är idag. Utan henne och utan dem svåra åren i skolan skulle jag adlrig har blivit så självsäker som jag idag är. Jag hade antagligen fortsatt smyga omkring på jorden som den lilla myggan jag blev.

Och ridningen, jag hade inte heller kommit lika långt där om det inte hade varit för min pappa. Min trygga källa som gör så otroligt mycket för mig. Det var i och för sig jag som hade tillsammans med en kompis spåntant anmällt mig till en ridskola utan att mamma och pappa sagt ja. Men det är ändå så att utan hans ord, pepptalk och uppoffringar han har gjort skulle jag stått stilla, inte bara i ridningen utan i livet. Det var HAN, inte jag som kämpade arslet av sig för att JAG skulle få min första sköt/foderhäst. Det var HAN som pratade runt med folk, såg till att jag fick prova hästarna och körde runt mig överallt.

Hade jag aldrig börjat sköta Bizett hade jag aldrigt lärt känna Lena eller genom Lena aldrig lärt känna Hanna. Hanna som jag verkligen inte trodde att jag skulle komma så nära som jag har gjort. Hon är flera år äldre, har ett eget liv, varför skulle hon vilja dra runt och lyssan på mig? Hanna är också, likt min pappa en person jag de senaste året fått mycket glädje och stöd utav. Hon har inte bara hjälpt mig med hästarna utan även diskuterat och läxat upp mig om livet på ett väldigt bra sätt.
Hanna du som alltid sagt att du vill gå  ''kurs'' hos Ann-sofie om barnuppfostran? Jag tror du klarar det alldeles utmärkt! Jag kan med lätthet säga att dina framtida barn kommer få en sån jävla ball mamma, både som små barn och sen i tonåren ;)

Även min mamma har gjort otroligt mycket för mig! Hur många föräldarar sitter i timmar med sina barn och bara matar in proven i huvudet? Förklarar på ett sånt bra sätt och har tålamodet för att förklara en gång till? Jag förstår fortfarande inte varför min mamma inte blev lärare? Visst hon är en utmärkt undersköterska som brinner för sitt yrke på BB och förlossningen. Hon älskar barn men har en otroligt bra känsla utav HUR man lär ut saker.

Vart jag egentligen vill komma med dethär inlägget vet jag inte, jag sitter kvar i skolan och bara överväger på om jag ska orka ta mig hem emellan stallet eller inte. Eftersom jag då inte har något bättre för mig fick en liten del av vad som snurrar runt i min sextonåriga hjärna hamna ner skrivet på en skärm när jag ändå satt och funderade på tacksamhet.

Tacksamhet är hjärtats minne.



Bilden är väl inte direkt kopplad till texten men bilderna på en skoldator är inte värda att lägg upp alltid ;)